Möbelkonsten och dess mästare

1700-talets andra hälft brukar betraktas som den svenska möbelkonstens guldålder. Möbelsnickeri hade då genom skråväsendets utbildningssystem, med tillhörande obligatoriska gesällvandringar till framförallt Frankrike och England, utvecklats till möbelkonst. Framstående mästare under denna period var bl.a. Lorentz Nordin, Georg Haupt och Gottlieb Iwersson, som under 1900-talets första hälft kom att inspirera möbelformgivare som Carl Bergsten och Carl Malmsten.

Antalet verkstäder i Stockholm var vid sekelskiftet 1800 runt 60 stycken och 1842 cirka 100 stycken, vilket indikerar en tilltagande efterfrågan på möbler - inte minst när det gällde de populära möbelgarnityren. Även om det saknas tydliga belägg så är sannolikheten stor att det vid ett flertal av dessa verkstäder förekom uttalad arbetsdelning i form av specialisering, även om det var i mindre skala än vid t.ex. Chippendale’s och Roentgen’s berömda manufakturer i Tyskland respektive England.

Chippendale’s verksamhet i London sysselsatte 1755 ett 50-tal hantverkare däribland möbelsnickare, tapetserare och bildhuggare; Roentgen’s verksamhet i Neuwied under 1700-talets slut enligt uppgift 300 arbetare inkluderat specialister inom bl.a. intarsia och mekanik.

Verkstäderna i Sverige består fram till skråväsendets upphörande 1848 vanligen av upp till ett tiotal medarbetare. Den största verkstaden i Stockholm 1850 (Gustaf Walerius, mästare 1834-1868) sysselsätter 26 yrkesarbetare.