Skyldighet att signera

Hantverkarens eller tillverkarens skyldighet att med stämpel eller på annat sätt signera sitt arbete kan motiveras på olika sätt. När det gäller metaller så ålade myndigheterna hantverkarna att stämpla sina produkter för att garantera en viss metallhalt. För andra skråorganiserade hantverkare med stämplingsskyldighet handlade det om att garantera produktens tekniska kvalitet.

I 1720 års allmänna skråordning stipuleras följande:
”Alla hantverkare, vilkas arbete så beskaffat är, att det stämplas kan…må icke försumma sitt arbete med sin stämpel eller bomärke att beteckna, vid förlusten av det som således ostämplat varder till de fattiga och tre daler silvermynt i lådan.”  (Andrén 1973, s.42)

Det borde således finnas en mästarstämpel och en ämbetsstämpel på varje av skråämbetet godkänt arbete. Ämbetets stämpel skulle här motsvara kontrollstämpeln på guld och silver (bild 2).

En signatur på en välgjord produkt har naturligtvis också ett visst reklamvärde - något som hantverkarna först under 1700-talet tycks ha blivit medvetna om eftersom många vid denna tid börjar använda tryckta etiketter med tillverkarens hela namn och adress (bild 3).

Även s.k. hallrättssnickare, bl.a. de som i Stockholm under 1770-80-talen kallades ebenister, var ålagda att stämpla sina alster med initialstämplar. Hallrätt var en myndighet som 1722--1846 hade att utöva tillsyn och domsrätt över städernas hantverk, manufakturer och fabriker utanför skråordningen i enlighet med gällande hallordningar (1722, 1739, 1770). Efter granskning och godkännande påsattes en "hallstämpel", d.v.s. en form av kvalitetsstämpel utan vilken varan ej fick saluföras.

Det ska i sammanhanget påpekas att möbler, direkt beställda av kund, inte behövde stämplas - något som gäller både möbler tillverkade av skråanslutna mästare och hallrättsmästare.