Startade på 1700-talet

Stämpling/signering av möbler har i Sverige förekommit sedan 1700-talet. Hovsnickare Simon Bauman (verksam 1688-1710) är den första mästaren vars signatur är känd. På Sko­klosters slott står ett av hans arbeten, ett valnötfanerat skrivskåp med snedklaff signerat med hans namn­teckning samt årtalet 1708.

Även om det redan i den första skråordningen från 1669 stipuleras att hantverkarna skulle signera sina alster så är det först kring 1700-talets mitt som dessa krav mer konsekvent börjar att efterlevas. Dessförinnan tycks ohörsamheten varit långt ovanligare än laglydnaden och upprepade gånger måste mästarna verkstäderna påminnas om skyldigheten att stämpla.

Före 1750 stämplade hantverkarna i huvudsak med brännjärn. Efter mitten av 1700-talet började mästarna i Stockholm, på motsvarande sätt som franska ebenister och stolmakare, att använda kallstämplar. Provinshantverkare fortsatte mestadels att använda brännjärn under hela skråtiden. Undantagsvis så förekom det att en metallstämpel användes som färgstämpel på motsvarande sätt som hallstämplarna.
Det är för övrigt intressant och glädjeväckande att efterfrågan på traditionellt skolade möbelhantverkare under senare tid ökat även i industriella sammanhang, framförallt då när det gäller produktutveckling men också produktionsplanering.